Anmeldelse - Musikken imellem noderne

Organistbladet april 2015.

Ulrik Spang-Hanssen: Musikken imellem noderne. Swing i klassisk musik. 272 sider. Aarhus Universitetsforlag. Pris kr. 299,95.

Ulrik Spang-Hanssen är en angenämt självsäker organist. Hans spel utstrålar en ”så-här-skall-det-låta”-inställning som befriar lyssnaren från att fundera över alternativ, och att bli förförd är ju musiklyssnarens främsta ambition. Hanssens inlägg i orgelfrågor är kraftfulla inspel som kanske hade behövt modigare motspelare för att bli roliga matcher. När han skriver, är det med den kombination av humor och passion som alltid verkar vara lättare att åstadkomma i dansk kulturmiljö än i svensk.

När man därför öppnar ”Musikken imellem noderne” är det med en dubbel förväntan. Man vill bli förförd, övertygad om att så här skall det vara. Man vill också känna sig inbjuden till en match, en tävling i argument för och emot något som angår en. Man blir knappast besviken. Under läsningens gång gungar man roat mellan entusiastiskt medhåll och engagerad skepsis. Det är ett bra betyg.

Vad är det då Ulrik Spang-Hanssen säger, eller snarare predikar, ja agiterar för? (Jag skriver agiterar, för boken är visserligen utgiven av Aarhus Universitetsforlag, 2014 för övrigt, är försedd med noter i slutet av varje kapitel, men den har inte mycket av sedvanlig akademisk försiktighet i kunskapssökande och hypotesprövande; stilen är den hos konstnären som är övertygad om något och vill förmedla det; kanske kan man säga att Ulrik Spang-Hanssen strävar efter relevans i sin argumentation, snarare än validitet, relevans för musiker och musiklyssnare.)

För att väl förstå vad Spang-Hanssen predikar för, börjar vi med att se vad han tar spjärn mot. För så är det ju, man agiterar inte för något utan att samtidigt argumentera mot något annat. Han säger: Klassisk musik har blivit tråkig. Jag förenklar kanske en smula, men stilistiskt är det förmodligen inte främmande för författaren till ”Musikken imellem noderne”. Ulrik polemiserar vidare och ger ett par förklaringar till fenomenet, tråkigheten, varav några är välkända, några överraskande och några riktigt tänkvärda.

Att skivindustrin under 50- och 60-talen lyckades skapa en konsumtionsprodukt som var både exklusiv, populär och relativt hållbar, LP-skivan, innebar ett nytt sorts musiklyssnande, att upprepade gånger höra sig igenom samma tolkning av ett välkänt verk, är ett känt faktum.  Det brukar anföras som förklaring till ett stigande perfektionsambition i den klassiska musikvärlden, en ambition som innebar att konsertestradens risktagande inte längre kunde vara modellen för musicerande. Förklaringen är nog något mera relevant än den som bygger på det musikaliska verkbegreppets precisering under 18- och 1900-talen, med ett minskat musikaliskt handlingsutrymme för interpreten.

En originell förklaring – och paradoxal, överraskande – är jazzens segertåg. Den klassiska musiken skall som reaktion ha gått motsatt väg och Spang-Hanssen anför ett Carl Nielsen-citat som argument: ”…disse Dyrehavslyde og denne dødningeagtige, skeletranglende, frække og paatrængende Jazz-musik…”. En inte ofta hörd förklaring, men verkligen tänkvärd, är gehörsskolningens och inte minst rytmikens framväxt och framsteg. En bättre träning ger naturligtvis bättre resultat, men fokus på exakthet, precision, i avläsandet av notbilden är en naturlig biverkning – och den är kanske inte alltid helt lycklig.

Jag är inte säker på att denna sista förklaring inte är mera originell än rimlig, men den ansluter väl till Ulrik Spang-Hanssens tes. Tråkigheten i nutida klassisk musik beror på avsaknaden av ”swing”. Som han skriver i förordet, sidan 10: ”I grunden handler alle afsnittene om swing, for tanken om at musik, der swinger, som udgangspunkt er sjovere end musik, som ikke gør, ligger bag hele bogen.” Klassisk musik är ofta tråkigt. Men kan man få den att svänga, blir den strax mycket roligare. Spang-Hanssens svängande musik är dock inte ett nytt påfund, det är den naturliga egenskapen hos musik, menar han, även den klassiska, och när den skapades. Hur kan han hävda detta?

Han gör det på olika sätt, eller snarare, han angriper problemet från olika håll. Till exempel beskriver han (på sidan 52) sin teori om ”de musikalske arketyper”. En sådan är en ”musikermæssig fremgangsmåde, der ikke fremgår af noder eller anden notation, men som desuagtet fremtræder ensartet i flere forskellige stilarter og tider.” Och det är förstås den musikaliska arketypen ”swing” som är föremålet för Spang-Hanssens intresse. För sin teori argumenterar han med ett stort antal citat och ännu fler exempel.

En stor del av boken är just oerhört lustfyllda och ofta övertygande diskussioner kring vad författaren menar är motsvarigheter till den ”swing” som vi så lätt känner igen i andra sammanhang och stilar. Bland besökta genrer figurerar flamencon, tango, olika former av folkmusik och inte minst barockmusik, men även senare epokers klassiska musik. Och argumentationen bygger, som sagt, på citat, exempel och framför allt författarens egen tolkning av dessa, nämligen att de visar på swing-fenomenet i aktion – vilket skulle bevisas. (Kanske skall tilläggas att författaren låter flera fenomen härbärgeras under paraplyet ”swing”, till exempel asynkronicitet, rubato, inegalitet.)

Det går ju inte, det är inte möjligt att bevisa att ”swing” är ett universellt fenomen som återfinns i all musik. Men det är inte heller meningen. Författaren är ytterst medveten om att han inte kan bevisa, bara argumentera. Vilket egentligen räcker alldeles utmärkt, bevisföring är ju ändå en sällsynt vara i humanvetenskaper, och inte minst i konstnärlig forskning. Den är sällan nödvändig; tydlighet, rimlighet och relevans räcker långt. Och Spang-Hanssens argumentationer är många, oftast rimliga, nästan alltid relevanta och definitivt tydliga. (Ett av många tydliga tecken på författarens förkärlek för relevansens betydelse kan man hitta på sidan 168: ”….og måske ikke bekymre sig så meget om, hvor det kommer fra; det har vi snart brugt tid nok på, vi trænger meget mere til, at nogen bekymrer sig om, hvorvidt det virker.”)

Det som ger boken tyngd är dock den argumentation som kommer från ett annat håll än det teoretiska, det som återfinns mellan raderna (precis som ”swing”, enligt författaren är fenomen som också återfinns mellan raderna), nämligen auktoriteten, auktoriteten hos författaren, inte bara som skribent, utan framförallt som musiker. Ofta hänvisar Hanssen till sitt eget musikaliska omdöme, som han gärna inviterar oss till att dela, i ett försök att skapa en delad relevans i argumentationen. Och känner man till Ulrik Spang-Hanssen som musiker måste man nog säga att hans argumentation har tyngd. Han har nämligen auktoritet på området.

Han inte bara är en alldeles utmärkt organist, med många och övertygande inspelningar och konserter bakom sig, i vilka han väl ger prov på ett spelsätt med ”swing”, han är också jazz-musiker, med många timmar i olika bandkonstellationer på sin meritlista. Kanske kan man invända att boken är ett personligt projekt, i vilket Ulrik Spang-Hanssen försöker förena sina båda musikvärldar. Det är den naturligtvis, precis som varje framgångsrikt konstnärligt projekt måste även detta ha en personlig bakgrund, vara grundat i en konstnärlig personlighet. Boken är ett personligt projekt, men inte desto mindre övertygande, snarare mer.

Det är kanske här som en invändning smyger sig in. Den läsare som till äventyrs inte har hört Ulrik själv spela, måste gissa sig till denna auktoritet. Den anas ju bakom raderna, men läsningen blir helt säkert mycket mer lättflytande om man samtidigt kan höra författaren spela, eller åtminstone erinra sig hur han brukar spela. Boken är alltså ett slags pamflett mer än ett exempel på konstnärlig forskning, i vilken ju det skrivna och det skapade kommer lika mycket till synes. Men, som sagt, läser man boken med kunskap och erfarenhet om och av författarens musikerskap, ja, då är det en form av konstnärlig forskning man kommer i kontakt med – även om de formella attributen inte är tillstädes.

Personligen gillar jag även modet, själva fräckheten i hävdandet av en universell egenskap hos medryckande musik. Påvisandet av universalier har länge varit misstänkliggjort i humanvetenskapliga sammanhang, men vi är nog på väg tillbaka. Ulrik Spang-Hanssens bok är ett tecken på det.

Köp den! Läs den! Men framför allt, lyssna på Ulrik Spang-Hanssens musicerande!